Reflektioner kring självbild och klädsömnad

Jag har alltid varit tjock. Och trots att jag som liten såklart var mycket, mycket mindre tjock än jag är nu, så fanns det inga klädmönster i slöjden i min storlek. Jag brukade köpa storlek 42 eller 44 i högstadiet, och det fanns alltså inte ett enda jävla mönster i slöjden som jag kunde ha.Och eftersom jag tidigt blev intresserad av mode och ville bli kläddesigner redan i mellanstadiet, så hade jag naturligtvis sett fram emot detta. Men vad fan sände detta för signaler till mig egentligen?
När jag mätte mig första gången och insåg att mina mått inte stämde ens med den största storleken, så kände jag en sån enorm skam. En skam som bara späddes på när läraren skulle "kontrollmäta" mig för att se att måtten stämde, och hon bara hummande bekymrat och skakade på huvudet. (ska tillägga att inte alla mina syslöjdslärare betett sig såhär, långt ifrån, men några av dem har gjort det) Istället för att säga "hoppsan, det var ju dåligt att vi inte köpt inte några mönster större än storlek 40!", eller "Äsch, det går att ordna!"

Här har man ju som slöjdlärare en gyllene chans att låta bli att problematisera! Att för det första köpa in mönster även i större storlekar, men också verkligen prata om det här med storlekar och varför det är idiotiskt att mäta sitt människovärde i vilken siffra som står på lappen bak på tröjan. Våga avdramatisera! Våga förklara att mönster utgår från en snittkropp, en standardiserad kropp som inte finns på riktigt, och att det faktiskt är helt ok att falla utanför den ramen. Och istället för att humma bekymrat åt en knubbig fjortonåring med dålig självkänsla, säga "Du, vi fixar det här. Det är enkelt, jag ska visa dig".